.
.
14.12
Det har varit tyst hela vägen hemifrån. När vi passerar Halmstad på E6an tittar mamma på mig och säger;
"Minns du när du var liten?"
konstigt nog vet jag att vad hon syftar på men jag säger nej. Det gör ont i hela kroppen av bara tanken bakåt.
"Varje gång vi åkte från Göteborg satt du i baksätet med huvudet mot rutan och jag såg dina tårar rinna. Jag minns jag iakttog dig hela vägen i backspegeln, alla timmarna, hela tiden, dom bara rann och rann.
Men det gjorde dom alltid nu när jag tänker efter. Vet du hur ont det gjorde i mig?
Minns du hur jag brukade sätta på Rockenroll, Blåa ögon med Håkan på repeat för jag trodde det skulle hjälpa dig?"
Jag svarar inte utan ägnar all min koncentration åt att förtränga det hela. Du ska veta att jag minns.
21.28
Han ringer. Jag ligger i min soffa och läser V. Moberg. Han är ute och går fast regnet öser ner där ute och vinden blåser som om den precis blivit frisläpt.
Han frågar om jag inte vill komma in till stan och ta några öl. "Det hade varit så himla fint just nu, snälla."
Det är första gången på 6 år han ber mig om något. Jag vill bara springa genom hela stan och ta de där ölen med honom, min längtan är oändlig. Men jag har tre kronor i min plånbok och några halvrökta cigg så jag stryper min längtan i tonfallet, skrattar lite och svarar oberört att jag inte kan.
Jag är livrädd att han ska tro att jag inte vill eller att jag hittar på.
Jag vet att det krävs stor uppoffring av honom för att han ska be andra om något, men han gjorde det eftersom hans känsloliv, så som det brukar tar över hans kropp.
Jag kan känna hans tankar gå på fullgång genom luren och se natten ligga framför fötterna på honom så nära att han kan lukta asfalten. Jag blir fuktig.
Vi lägger på
och jag ligger kvar i sängen som dynamit. Som fuktig dynamit.
03.34
Jag tog bussen från honom efter ennu en natt. Jag är fylld med honom med tom.
Jag blundade hela tiden..
Jag hoppar av vid centralstationen och tar vagnen upp någonstans.
Där går jag i skuggan under allen. Jag är noga med att solglasögonen sitter på rätt plats, inte för långt upp och inte för långt ner. Jag vet exakt vilken väg och vilja skåror i mitt ansikte tårarna rinner. För huden har åldats och slitits för mycket gentemot tiden på de områdena. Och sitter solglasögonen rätt så syns tårarna knapt.
Jag går sakta fram längst allen, det var månader sen jag skrapade blicken längst med marken men idag söker jag den, idag är min rygg krökt i för många grader.
Solen skiner men den når inte riktigt fram. Jag försöker nå dig en sista gång. Du omringar mig, du är som de stora gamla träden som planterats för att förgylla de gråa fasaderna, dagligen förskönar du männsikors vägar. För mig är detta en begravningsmarsch, jag sörjer varje löv som fallit.
Jag ritar och drar streck i mitt huvud, minus och pluss streck. Sen räknar jag ihop vilken sida som fått mest. Du har fem minusstreck och ett pluss. Jag tippar. Du är omöjlig.
.
Vid ett nedbränt stadshotell hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad nu finns inget av mig kvar
.
Ner från minus femtio grader mannen bredvid stinker svett
Vi går ner i varma mörker, jag gör dig arvlös på en servett
Och jag ser dig på terminalen som en hägring
Jag har gömt behov i sjalen för just en sån här otänkbar situation.
Jag gick långsamt fram mot bordet med min avvaktande blick
Över munnen mitt i orden slog du till så hårt det gick och jag såg hur du tyckte om det från nästan bottenlös tristess kom det kärleksvarma våldet
Jag ser nån vid ett rödljus, samma NK-paraply och nånstans i min plånbok glöder en post-it
Där tio kulspetsblå små siffror skriker våga utan ord
Men ögonblicket glider undan som skuggorna från små grå lätta moln
Jag ser din rygg från taxin fast jag vet att du har flytt från det kalla, tysta landet
Jag stampar torkarbladens rytm och jag minns ingenting som hände men jag kallsvettas ändå
Och jag drog med dig i mitt fall och sen gled jag bara undan
Så förlåt, förlåt för allt för min förbannade kluvna tunga
Jag har ett foto någonstans där vi är drottningar och kungar
Nu ligger bilder överallt där gamla ansikten är unga
Och jag har letat som besatt efter känslor som är försvunna
Och det har varit en lång, lång natt men jag är glad att mina tårar är behärskade och lugna.
.
04.20
På nätterna lyssnar jag på The ship song med Nick Cave om och om igen.
På eftermiddagarna när jag vaknar är min kudde fortfarande genomvåt.
Runt 21.00 varje kväll är mitt ansikte läkt då går jag ner till havet.
Ibland kommer jag på mig själv stå med ansiktet böjt upp mot skyn och be om en morgondag eller domedag.
Ibland kan jag inte ens stå, ibland viker benen sig. Då ligger jag nedslagen i sanden och lyssnar på måsarna.
Vi är havsänglar.
Jag önskar jag kunde känna vinden.
08.56
Det jag vill ha kan inte köpas, inte stjälas, få till låns
Det jag vill ha kan inte ägas, det är så mycket större än så
.
.
Jag glömmer att vi glömt allt om varann
Alla har vi fastnat hos nån någonstans
SOM DET STRÅLAR FRÅN MITT HJÄRTA
som en motorväg av ljus
.
När stunden är kommer när det är dags att stå upp för allt du någonsin varit, vad du är och vad du kommer att förbli.
När spegelbilden som klarast kommer reflektera dig, mer än gatljusen och stjärnorna i himmelen i vattenpölarna
Kommer du då att hålla dig upprätt
När du försöker skrika, men allt du kan göra är att gråta, klamra dig intill en husvägg i regnet och minnas vem du en gång var.
.
Den är min, den är du
Så klättra nu, här ta min hand
Och känn hur mitt blod viskar sanning om mig
En snabb kolsvart flod som rusar för dig
.
Hela världen känns som vinternoll2 minus några grader
Men den här gången ska jag klara av det
.
Ingenting
Jag minns hur du berättade för mig att Håkan Hellström var din hjälte.
Det var Håkan som fick dig att slappna av, skivorna snurrade runt, runt och åter runt.
Mitt i allt låg du.
Du var som förlorad, inte bara av Hellström, utan även livet.
När jag hör på Håkan Hellström idag så kastas jag tillbaka nästan fem år, jag ser hur du förklarar dig över saker och ting. Jag minns nästan allt..
Det värsta av allt var att jag inte trodde på något, allt var för mig en lögn.
En lögn som jag senare fick äta upp, fan va fel jag hade.
Du var en av de få,
en av de få som någonsin skulle få komma mig så nära.
Idag kan jag inte tro på någontig, ingenting.
Allt känns bara förljuget och jag jämför allt i mitt liv med det som en gång var.
Jo, det är nog som ni säger...
.
Ibland tänker jag fortfarande förmycket
Så mycket att jag kan känna hela min puls öka av bara tanken på dig.
Och vissa nätter är jag inte ens närvarande, inte i något
Inte ens mig själv
Hur mycket jag än förmår mig själv att försöka så räcker det inte till för att möta något
Kommer du ihåg när jag förlorade mitt livs kärlek?
När jag gav bort mina sista krafter för att be dig om att hjälpa mig bort?
Jag minns allt som naglar mot glas
För det gjorde du. Du tog mig bort precis innan jag förlorade mig själv
Du tog mig alltid dit jag ville och lite till och du gav mig alltid hela ditt hjärta
Jag minns fortfarande hur din kind mot min kind kändes och hur din hud luktade när du bad mig att inte ge upp
när du bad mig att lämna allt ont bakom mig
Och vad viste jag igentligen om kärlek
när jag inte ens såg att det var du som var det finaste av allt
Det är svårt för vissa människors skallar
Och detta vrider och vänder itu var enda substans i mitt huvud och min kropp
Minns du när du frågade mig varför jag gav upp?
Och jag svarade att det var när han stal mitt härta?
Och jag vet att du gjorde allt som stod i din makt för att stjäla tillbaka det till mig
Även om du viste det inte gick, aldrig någonsin
Men du gjorde det endå, för du älskade mig så villkorslöst
Så förlåt för jag gav upp mig själv, förlåt för jag inte kämpade för dig
Men jag älskar dig fortfarande, om inte mer. villkorslöst
Förlåt för jag ber dig igen
Men jag vill bara veta hur det känns med dina händer här
Låt mig visa dig något fint denna gången, bakom alla landmarker där du brukade gå
Kanske känner vi vinden denna gången och kanske den till och med blåser med, istället för mot oss
.
Igår kom min bror och hälsade på mig i mitt rum. Han drog upp mig och körde mig ut till solnedgången.
Jag var övertygad om att det var sista gången jag skulle se solen gå ner och jag log för första gången på 3 veckor.
.
Jag kan inte sova. Ångest. Försvinnande och död.
Sjung mig till sömns, jag är trött.
Tiden är bara död och jag är som ett kadaver bakom ett suddigt glas.
Ett fönsterglas till världen.
Där ligger min kropp, och mina ögon stirrar ut, ut till livet. Jag känner mig gammal.
Men jag kan gå, jag kan prata och sådär vara vid liv. Vara i liv för dig.
.
Vad jag bryr mig om nu, är att du ligger vaken i morgontimmen
när regnet slår mot fönstret och det låter som om det går på dig
Vad jag bryr mig om nu är att du då ser det, hur smutsigt livet blivit.
